I min vardag snurrar det ofantligt många saker samtidigt. Det snurrar måsten. De måsten som finns lämnar inget åt slumpen, mina dagar är timade, minut för minut. Jag saknar slumpen. Slumpen för mig betyder nämligen tid med min familj.

Skolan är ett måste. Pluggande är ett måste, ett måste som kommer med en dröm. Att tänka på framtiden är ett måste, ett underbart måste, men ändå ett måste. Att träna är ett måste, ett måste för att orka med alla måsten. Att få livet att klaffa är ett måste. Jag måste, jag måste så mycket.

Slumpen besöker mig då och då, men alldeles för sällan. Den inrutade vardagen funkar, men är inte optimal, inte optimal för mig. Jag vill vara hemma med min son. Ebbe lider inte av situationen, tvärt om, han har sin pappa, världens bästa pappa. Det är jag som lider.

Att jag är hemma med min son betydligt mer än en heltidsarbetande förälder är oviktigt för mig. Det ligger inte i min natur att lämna honom på morgonen för att sedan komma hem lagom till alla måsten som finns i hemmet.

Ebbe får den tid, och mer än så, han behöver och vill ha med mig, men inte jag med honom. Jag vill klara av mina måsten, för min skull, och för Ebbes. Men det är tufft.