Ett litet inlägg vill jag dedikera till dagens barnkläder i storlekar 86 och uppåt. Dessa gör mig, trots att det är en riktigt skitsak, upprörd. Självklart finns undantag, men de är få.  

En pojke som Ebbe, på knappa året, är fortfarande i allra högsta grad ett barn. Enligt min åsikt ska barn få vara just barn, och varför ta iväg detta genom att göra kläder i dessa storlekar extremt killiga, inte pojkiga, utan killiga? Naturligtvis är det liknande trend på det motsatta könets sida, och jag frågar mig gång på gång varför ett barn på året över huvud taget måste kategoriseras?

På bebisavdelningen, där kläder från nyfödd upp till storlek 86 finns, syns kläder i roliga färger med härliga mönster. Här finns det randigt, rutigt, blommigt och prickigt i en salig blandning, medan barnet, så fort storlek 86 blivit för litet, ska väljas in i en personlighet.

Inom denna bransch finns två personligheter. Dessa två personligheter förväntas vi som föräldrar att välja mellan. Det finns den snygg-snälla personligheten, och så finns det den cool-grymma. Här står jag med ett val; Jag kan välja att klä mitt ettåriga barn i rosa t-shirtar med trycket Cute i glittrig text, eller så går jag helt enkelt på tröjan med ett tryck föreställande en blodtörstig isglass(!). Vart barkar detta av? Jag vill ha bekväma barnkläder i sprakande, uppiggande färger med mönster fullproppade av positiv energi. Det är inget fel på rosa eller glitter, och definivit inte heller på isglass, men varför i dessa dömande tappningar?

Jag är av den tron att de kläder vi klär våra barn i inte behöver vara till grund för deras framtida klädval, och inte heller tycker jag att en pojke bör bära rosa i jämställdhetens tecken. Ett barn passar i alla färger, oavsett kön, det är mitt motto. Tills den dag Ebbe själv beskriver en längtan att klä sig i någon av de tidigare nämnda stilarna kommer mitt letande efter barnkläder, för barn, att fortsätta.