En eloge till er ensamstående föräldrar där ute, ni gör det bra. I denna talande stund försöker jag sistaminuten-plugga - mata Ebbe - klä Ebbe - klä mig - packa ihop inför dagen - borsta de trettiotre tänder vi tillsammans innehar - dricka kallt kaffe - mikra kaffe - dricka alldeles för varmt kaffe och samtidigt rulla mot BVC... Puh.

Parkas från ZARAbaby

Till dörren fick vi denna pärla levererad tidigare i veckan. Känslan av att öppna förpackningen och mötas av något som överträffar ens förväntningar är minst sagt härlig. Parkasen åkte självfallet på redan idag då vårsolen gästar oss.

Leila Lindholm, min matidol, dig vill jag inspireras av.

Jag vill laga spännande maträtter och jag vill baka bröd. Jag vill vara engagerad och ha ett svindyrt kök. Jag vill äta supermegastora tårtbitar utan att oroa mig över vikten. Jag vill vara en liten Leila.

Nu när vår stora kille börjat krypa siktar han ofta in sig på sitt lilla rum. Det värmer mig så i mammahjärtat att se honom sitta där och med stora ögon beundra sin molnlampa, bilmatta, vimplarna i taket och alla leksaker. Hans leksaker. jag är så nöjd.
 
 

Jag känner mig inte speciellt annorlunda trots att jag gått och blivit tjugo. Undantaget kanske skulle vara den ljuva sovmorgon jag fick mig igår vilken resulterade i en pigg och fräsch mamma. Annars kan jag inte skryta om några framsteg till följd av högre ålder.

En fantastisk födelsedag, eller födelsedagsvecka, avslutades med barnvakt, grillat och champagne i älskade vänners närvaro. Jag är helnöjd.

Jag har personer i mitt liv vilka betyder världen för mig. En av dessa är min syster. Vår uppväxt tillsammans har fört mig dit jag står idag, och aldrig någonsin vill jag leva utan henne vid min sida. Hon är en fantastisk syster, en fantastisk moster till Ebbe och inte minst en fantastisk vän. För det är just det hon är, hon är min vän, min allra bästa vän.

Igår fyllde jag tjugo, och Jenny hade ordnat med den mest känsloladdade och personliga presenten någonsin.
"Hilda, på mig finns nu ett bevis och en påminnelse om min kärlek till dig. Från och med nu kommer du alltid att finnas med mig."

Denna mössa hoppas jag får pryda Ebbes huvud i vår. Själv hade jag en i rött, kanske var det en smultronliknande sak, under det ljuva nittiotalet. Min röda kreation var självfallet hemstickad, men nu är det nya tider och vi mammor gör oss bäst utan stickor och virkpinnar i nävarna. Denna mössa från lindex skriker nostalgi för mig.

Igår var det mammornas tur att inta dansgolvet, och den här mamman var på topp.

Jag unnar verkligen mig själv att gå ut ibland, oavsätt vad andra anser passande, jag förtjänar det. Ebbe sov, Petter intog soffmode här hemma och jag fick mig en superduperkväll! Lyx, lyx, lyx.

Jag vill vara en sådan där sprudlande glad människa som fyller hela rum med positiv energi. Visst har vi alla dåliga dagar, med jag lovar att jag skulle betala dyra pengar för ett liv utan oprovocerat missnöje och grinighet! Att jag just idag är jag på gränsen mellan frisk och dyngförkyld samtidigt som jag ska agera pigg mamma och serva vår lilla sjukling här hemma, ser jag inte som en giltig anledning att vara en riktigt surkärring! Fy mig.

Så snälla, snälla, du där uppe; Skicka hit en laddning Bafucin och en rejäl dos skrattmedicin, tack.  

I mina tankar har jag fantiserat om ljuslyktor till vårt vardagsrum i regnbågens alla färger. Nu när våren står för dörren vill jag ha färgsprakande vitaminpiller i varenda vrå, och idag lyckade jag fynda en dos av just detta.
 
Billiga med stort B. Fyrtio kronor fick jag betala för dessa på Rusta. Mysfaktor delux.

Nu är det ljusare tider, ute, och inne. Här hemma har vi stuvat bort det mörka och lyft vår vardag med färg och sommarens dofter.

I min vardag snurrar det ofantligt många saker samtidigt. Det snurrar måsten. De måsten som finns lämnar inget åt slumpen, mina dagar är timade, minut för minut. Jag saknar slumpen. Slumpen för mig betyder nämligen tid med min familj.

Skolan är ett måste. Pluggande är ett måste, ett måste som kommer med en dröm. Att tänka på framtiden är ett måste, ett underbart måste, men ändå ett måste. Att träna är ett måste, ett måste för att orka med alla måsten. Att få livet att klaffa är ett måste. Jag måste, jag måste så mycket.

Slumpen besöker mig då och då, men alldeles för sällan. Den inrutade vardagen funkar, men är inte optimal, inte optimal för mig. Jag vill vara hemma med min son. Ebbe lider inte av situationen, tvärt om, han har sin pappa, världens bästa pappa. Det är jag som lider.

Att jag är hemma med min son betydligt mer än en heltidsarbetande förälder är oviktigt för mig. Det ligger inte i min natur att lämna honom på morgonen för att sedan komma hem lagom till alla måsten som finns i hemmet.

Ebbe får den tid, och mer än så, han behöver och vill ha med mig, men inte jag med honom. Jag vill klara av mina måsten, för min skull, och för Ebbes. Men det är tufft.